Jag känner mig som en ny person, både på gott och ont. Jag är stark och vet vart jag står; jag vet vad jag vill och äntligen vem jag är. Jag kan äntligen stå här på mina egna ben utan att vara beroende av en annan människa, så som jag egentligen aldrig har tidigare levt mitt liv. Jag har alltid trott att alla andra har rätt, jag har alltid tvivlat på mina egna värderingar. Men nu behöver jag ingen annan människa som ska säga till mig: "du fattar väl att du inte kan göra så? är du korkad eller?!" För jag vet att jag kan. Jag är glad över allt min mamma lärt mig det senaste året, jag har ingen annan än henne att tacka!
Dock står jag här idag med en nollstäld min i ansiktet, brukar vanligtvis ha mungiporna upp i ögonen och skratta så jag har träningsvärk i mungiporna och magen. Jag är inte ledsen längre, förutom att jag saknar mina brorsor varje dag så det gör ont i hela kroppen, men vad är det som får mig att inte vara lika glad?! Jag tror att jag har fastnat i något som gör att min vardag inte känns lika spännande och värdefull. Att gå i skolan och träffa sina kompisar gjorde mig så överväldigad för mina vänner kan inte göra mig annat än lycklig. Jag saknar er, mer än vad ni kan fatta! Däremot ser jag den här tiden i mitt liv som en möjlighet, det är nu jag kan välja hur jag vill ha det. Och jag vill inget annat än att ha mina nära som verkligen älskar mig, de är dem enda som är verkligen är väsentliga. Och jag vill verkligen genomföra alla mina drömma jag har; åka till de platser jag alltid drömt om, åka som volontär och ta hand om apor (ni förstår säkert inte det intresset och jag klandrar er inte, hehe), få den utbildning jag alltid drömt om etc. Jag vill åt spänningen och upplevelserna för det är det som ger mig inspiration.
Men just nu står jag här, kluven mellan att vara Lovisa Larsson men mindre glad och nöjd. Jag vet dock att jag kan förändra det, jag vet att detta bara är just nu för jag kännar för varje dag som går att jag blir nöjd och på så vis blir jag gladare.

Jag fattar inte ens vad jag skriver längre, det är just för att jag är så förvirrad!