Saknad kan vara bland det värsta som finns, det skapar liksom en form av ångest som efter en längre tid övergår i panik. Oavsett vad eller vem det är man saknar så går det alltid till på samma sätt, fast på olika nivåer. Så är det i alla fall för mig. Det känns som att jag blir helt förlamad i kroppen, jag vill inte göra något än att ligga ner och tycka synd om mig själv. Tillsist kommer tårarna och jag känner en lättnad, och pressar fram dom. Lättnaden att man kan stanna upp sina känslor en aning. Trots alla man har omkring sig så är ensamheten större än någonsin. Det är nu jag skulle ge allt för att få ha dig hos mig. Jag tänker att det ska hjälpa att göra ngt, tänka på annat lite. Men hur som helst så hamnar jag ändå där i slutet av dagen i sängen och pressar ansiktet mot kudden, och känner att den blir lite fuktig. Vänder på den och känner den kalla sidan mot huden och även den blir lika fuktig. Usch, ska göra ngt åt mig själv nu! känner mig en aning tragisk :)