Det är fredag och jag sitter bara hemma, är sjuk och har ingen ork att göra ngt. Begravningen var fridfull och precis som mormor hade velat ha den, enkel... men personlig. Det var inte i en kyrka och det var inte en massa snacka om fadern sonen och den heliga anden utan mer om min mormor. saknar henne så det svider!
Hon brukade alltid lägga sin kalla hand mot min kind och le innan vi lämnade varandra, vi sa aldrig hej då. det var vår grej. för min del har det alltid känts konstigt fram tills jag blev äldre och förstog att hon kanske när som helst skulle försvinna. sista gången jag såg henne vid liv var hon trött och orkade inte prata, vilket betydde att vi inte kunde säga hej då även om vi hade velat. hon höll mig i handen, som alltid varit kall, och det gjorde mig trygg snarare än rädd.

jag förstår inte att hon är borta, men det här är sista gången jag skriver om henne här!


♥